Min stora tjej blir sju månader idag! Jag tänkte på den där känslan förut - När vi vaknade upp på sjukhuset fredagen den 10 juli och visste att idag skulle vi bli föräldrar, idag skulle vi få träffa vår lilla bebis. Det var en minst sagt underlig känsla. (Jag blev ju igångsatt med värksimulerande dropp).

Det är mycket hon kan nu och det blir bara mer och mer för varje dag!
- Hon kan sitta upp med stöd.
- Hon rullar direkt till mage om hon ligger på rygg och försöker krypa iväg, men trycker ner huvudet i golvet.
- Hon håller gärna i sina fötter och drar av strumporna, och suger på tårna eller strumporna.
- Hon tycker om att åka vagn och bil som somnar snabbt!
- Hon sover 3 ggr på dagtid ca 30-45 minuter åt gången.
- Hon somnar runt 19 på kvällen och vill gå upp vid 6-7.
- Hon sover hela natten i sin spjälsäng, i vårt rum.
- Hon är oftast glad och väldigt aktiv. Gillar när det händer saker och viftar ständigt med armar och ben.
- Hon lägger huvudet på sned när man pratar med henne.
- Hon ammas morgon och kväll, resten av tiden äter hon barnmat och gröt.
- Hon pratar och skrattar ofta! Nu har hon även börjat med ett högt, gällt skrik.
- Hon gillar sin gåstol där hon på ett eller annat vis kan ta sig både framåt och bakåt.

Tredje dagen i rad som bäs vaknar innan klockan 7. Jag är T R Ö T T. Vid sju går min smärtgräns, då är det ändå okej att gå upp. När klockan är sex är det inte fullt lika okej.
Tur att Mira i alla fall vaknar och är glad varenda morgon! Då orkar man liksom lite mer.

Idag är jag en stolt mamma. (Nåja, det är jag ju alla dagar). Men idag hände något som aldrig hänt förut.
Mira somnade själv i sin egen säng. Vid lunchtid när det var dags att sussa så började hon gnälla, som vanligt. Jag tog upp henne i famnen och tänkte vagga henne till sömns, som vanligt. Då gallskrek hon. Vände och vred på sig och ville inte alls ligga där. Eftersom hon vägrade så gick jag in i sovrummet och la henne i spjälsängen. Gav henne nappen, snuttefilten och la en filt på henne. Satte mig bredvid, så att hon såg mig hela tiden och la min hand på hennes mage.
Där låg hon en stund, pillade med nappen och den lilla mjukisnallen. Efter en liten stund, la hon sig på sidan och somnade. Snacka om att jag var förvånad! Och där sov hon i 45 minuter. Duktig tjej!

Igår slog det mig att min man träffar Mira väldigt lite på veckodagarna. Igår hann han se henne i två timmar, innan det var dags för henne att sova. Idag ses de inte alls, imorgon kanske två timmar och sen först på fredag. Det är tydligt att vi mammor har ett helt annat band till våra barn. Jag skulle alrig klara av att vara utan henne så mycket!
Till skillnad mot förut, när jag tyckte det var tungt att ta allt själv och synd att de två inte skapade ett starkare band, så stör detta inte mig så mycket längre. Visst, ibland känns det som att jag är ensamstående när jag måste ta hand om ett helt hem och Mira 24/7. Men jag trivs med det. Jag älskar att vara med Mira, det blir roligare för varje dag! Och när Mira sover för natten och min man fortfarande inte är hemma, så njuter jag av lugnet. Jag ser till att göra allt som måste göras under dagen, så jag på kvällen bara kan ligga på soffan, glo på tv, sitta vid datorn eller läsa en tidning.

(Inte så konstigt att jag inte förstår när min man inte vill gå upp på helgen med Mira...)

Klädde på oss, packade ner bäs i vagnen, mötte upp sällskapet och så gav vi oss ut på en härlig lång promenad. Dagen blir så mycket bättre när man varit ute i friska luften. Tycker både jag och Mira! Dessutom är det SÅ trevligt nu när mamman har någon att prata med också. Fler promenader blir det.
Ikväll måste jag stå ut med den här hockeyn igen... Puh.

Fy, jag är så otroligt trött idag. Men nu har jag i alla fall fått i mig lite frukost och så kör jag på knepet jag skrev om tidigare - poppar härlig, glad musik. Ska strax sätta igång en tvättmaskin och plocka lite, sen ska vi ut på en promenad hade jag tänkt! Verkar vara härligt väder ute idag, så det gäller att passa på. Hoppas att de har plogat lite bättre nu...
Nä, nu ska jag sätta fart! Ska se vad som kan roa den där lilla också.

Underbara dotter.
Vi (min man) behöver inte laga mat den här helgen. Igår var vi bjudna på middag hos svärfar och idag ska vi spendera dagen hemma hos min syster. De tänkte bjuda oss på middag om min man hjälper dem att skruva
IKEA-möbler. En bra deal tycker jag! Jag får ju dessutom träffa syster och älskade systersönerna. Det tycker ju även Mira om!
Får se när vi kommer hem, men annars hörs vi här imorgon igen. Då är det måndag och ny vecka! Igen.

Jag satt med min kära dotter i famnen tidigare idag. Hon var kinkig och uttråkad, så jag tänkte roa henne med youtube. Smart va? Funkar utmärkt på en 6månders (snart 7) bebis. Så länge det är massor med färger och någon som sjunger så är hon glad. Hon viftar med armar och ben, pratar och skrattar. Så otroligt sött!
Så idag lyssnade vi bland annat på denna. Jag gillar lilla sjöjungfrun. Och den här låten ger verkligen minnen från när man var liten. Jag hoppas Mira också kommer gilla sjöjungfrun och några år.
(För övrigt så önskar hon sig massor med Disney klassiker. Vi har bara EN!)

Min man ska iväg på ett ärende till IKEA med systers man, just precis nu. Och jag som tänkt gå på stan. Förhoppningsvis är de hemma så jag hinner springa ner en sväng ändå. Nödvändigheter till Mira som behövs inhandlas. En ny overall (den hon har är lite liten nu) och strumpor. Klart att jag kan ta med mig Mira i vagnen, men det vore så skönt att få gå själv en stund.
Annars blir det soffmys ikväll, när min man faktiskt är hemma en kväll! Det gäller att passa på.

Nu ligger hon där inne i sovrummet och sussar, min finaste lilla tjej. Den största kärleken i mitt liv.
Det är synd om alla de som inte får uppleva den enorma kärlek till sitt barn. Den är så stor, oändlig. Fantastisk, underbar. Ingenting annat betyder så mycket.
Jag minns att jag och Storasyster pratade om just den kärleken, när jag var gravid. Hon berättade att min kärlek till min man skulle inte vara någonting i jämförelse med kärleken till mitt barn. Och så rätt hon hade, min man är en droppe i havet i jämföresle. Men då älskar jag ändå honom enormt mycket.

Hämnd - Ett ord som jag både älskar och hatar.

Men oftast så gillar jag det, i alla fall när det gäller mig själv. Ibland känns som att personer behöver få tillbaka, få smaka på sin egen medicin, för att få lida lite själva.
Vid tillfällen då jag (eller någon i min närhet) blivit sårad eller besviken på något vis, så är det som att det brinner elaka eldar inom mig. Jag får något konstigt behov av såra tillbaka. Att den personen ska få lida minst lika mycket som jag. Min puls blir hög, hjärtat slår snabbt, jag ser svart och tänker att "nu, nu jävlar!"

Ibland, men egentligen väldigt sällan, så väcks dessa känslor till liv. Jag borde inte vara ensam om detta. Eller är jag bara en väldigt elak person?

Härligt att fredagen är här. Även om natten inte var den bästa. Mira har vaknat tusen gånger, ungefär. Tappat nappen, vaknat till och gnällt. Visserligen har hon somnat om snabbt igen och jag har inte behövt ta upp henne ur sängen. Men jag har ju gått upp ur sängen varenda gång. Petat in nappen, väntat på att hon ska somna om, lagt mig ner igen, legat vaken och väntat på att hon ska spotta ut den igen och sen somnat om. Flera, flera gånger har detta pågått inatt.
Men nu är vi i alla fall uppe och vakna och sitter här och häckar. Om någon timme så ska väl även jag piggna till.

Mira vet hur man posar!

Nu ligger korven och sover, och jag hänger här i min ensamhet. Det blev inte mycket gjort förut. Jag tappade all lust och ork. Men man ska ju ha något att göra imorgon också, eller hur?
Sitter här och grubblar över Miras sovvanor. Hon vägrar ju somna om vi inte vaggar henne i famnen. På dagtid så vaknar hon nästan alltid när vi lägger ner henne också. Dvs att vi måste sitta med henne i famnen de 30 minuter som hon brukar sova. Hur gör man för att ändra på det? Lägger vi henne i spjälsängen så ligger hon bara och sprattlar och pratar tills hon blir sur. Åker vi bil eller går ut med vagnen så slocknar hon snabbt.
På kvällarna är det oftast likadant, men då går det lättare att lägga ner henne. Jag får sitta och gunga henne i famnen tills hon somnat, efter en stund kan jag lägga ner henne i vår säng. När vi sen går och lägger oss, lyfter vi över henne i spjälsängen och där sover hon hela natten. Hon brukar somna mellan 19-20 och vakna mellan 6-7 så det ska man inte klaga på! Men det vore skönt om hon vänjde sig vid att somna själv.
Och nej, jag gillar INTE skrikmetoden. Mitt hjärta går sönder och tycker inte att det är okej att en liten bebis, i sitt rop på mamma, ska ignoreras. Då vaggar jag henne hellre.

Först iväg en sväng med Miras morbror, sen gick vi ut på en lång, härlig promenad. Ja, i de stora flingorna och många snövallarna, alltså. Men vi fick faktiskt sällskap denna gång! En jättegammal vän till mig som också blivit mamma. Så vi tog barnvagnarna och trotsade snön lite. Nåväl, nästa gång får vi nog se till att de plogat lite bättre...
Nu har Mira fått mellis och sitter i babysittern bredvid mig och pratar och skrattar. Undrar om mamman ska passa på att diska och tvätta lite? Min man kommer hem sent idag, så det är bara jag och korven resten av kvällen!

Att Mira inte är som andra barn och har lite smått damp, som hon ärvt av sin far, det har jag vetat sedan första dagen. Men nu läser jag om alla A-barn och funderar på varför inte Mira är som andra. Jag läser om 6 månaders bebisar (eller yngre) som kan sitta länge utan stöd. Om Mira lyckas sitta någon minut helt själv så sitter hon dubbelvikt och suger på tårna. Inte alls sådär fint upprätt som andra barn. Jag läser om bebisar som springer runt i gåstolen hemma. Jovisst, Mira kan ta sig både framåt och bakåt i gåstolen. Men så fort går det inte, och jag kan nog inte kalla det för att hon går... Jag läser om bebisar som kan stå själva om de håller i något (bordskivan eller så). Jo, tjena! Den där lilla hoppetossan skulle fara i golvet på en gång. Visst kan hon stå, stadigt. Om någon håller i henne dvs. Benen går hela tiden, hon trampar och studsar. Jag läser om barn som kryper, ålar sig eller på annat sätt tar sig framåt på golvet. Jodå, hon kan minsann förflytta sig, men när hon ligger på rygg. När hon ligger på mage så gör hon SÅ fina kryprörelser med benen - men trycker ner huvudet i golvet...

Nå, nu ska man ju inte jämföra de med andra. Och jag älskar ju min lilla bäs. Precis som hon är. Precis sådär härligt tokig som hon är. Om så kommer vara ett år innan hon kan sitta själv, så kommer jag älska henne.